Drömmer mig bort...

Nu är den här igen... känslan... den gnagande känslan av, ja av vad?? Det är som om jag väntar på något eller att det ska hända något... kusligt? Jag är liksom lite babybluesig... men det är ju 4 månader sedan mina prinsessor kom till mig. Är det mörkret? Är det sömnen som är upphackad och i stort sett obefintlig? Är det ansvaret för hus, barn och studier? VAD ÄR DET SOM STÖR??? Jag vill resa, ja det vill jag... till något varmt ställe, Thailand kanske? Vem ska betala... suckar... inte vet jag... jag har läst böcker, Hemligheten till exempel, enligt den ska det räcka med att jag fokuserar noga nog och tror att jag är i Thailand. Men jag vet inte... har jag tid? Att fokusera och längta? Nja, i mitt huvud är det en ständigt pågående bla bla bla, vad har jag glömt..., å just ja i morgon ska jag..., ... och sen ska jag..., jag borde..., kanske skulle jag hinna....., tänk om jag orkade..., nä nu måste jag.... Stress? Är det boven?

I går såg jag framför mig hur jag låg på ett hotellrum, i en säng, med ett sånt gosigt tjockt vitt täcke och underbara kuddar... ENSAM, tittade på TV, åt godis och drack Cola... Mys mys... Men mitt i det mysiga gosiga så PANG, fick jag en häl i sidan... det var min söta lilla son som vände sig i sängen (japp, han sover i vår säng) och sekunden senare så gick larmet i barnkammaren. När jag var åter i sängen (min egen alltså) så tittade jag på klockan och såg att det var två timmar kvar av natten. Då kände jag lycka, lycka för att det var två timmar kvar och inte några futtiga minuter. Ja, det är tvillingmammans vardagsnatt i ett nötskal.

Här skulle man va....